Användare:Tova.Elf/sandlåda: Skillnad mellan sidversioner

Stickning under krigstid har varit något som görs sedan det uppfanns under 900 - 1300 talet. Beroende på vilken källa så kan det ha uppfunnits i Egypten på 900 talet men andra källor säger att det uppfanns i Italien under 12 - 1300 talet.

Vanligast att sticka under krigstid har det varit under de större krigen som Första och Andra Världskriget, men det har även gjorts i "mindre" krig såsom Amerikanska Frihetskriget och under den svenska Stormaktstiden.

Det finns fynd med stickade plagg hela vägen bak i Forntida Egypten. Det spred sig över Europa under 1300 - talet.^[1]

Stickning började med att män stickade religiösa plagg, bland annat inom den Katolska Kyrkan. Det första stickade fyndet är från Forntida Egypten. Det är ett par strumpor i vitt och indigo-färgat garn. Strumporna är daterade från cirka år 900 till år 1300.

I början stickade man mest vardagliga saker såsom strumpor och vantar. I Europa finns det fynd från bland annat Oslo, Lübeck, Amsterdam London och Newcastle. I Europa är det första stickade fyndet en mössa till ett barn daterat till 1300 - 1400 tal. Stickningen kom till Sverige först under 1600 - talet.^[2]

Det var först under 1920 - talet som stickade tröjor och pullovrar blev populära. Då blev även tekniken Fair Isle stickning populär. Under Den Stora Depressionen under 1930 - talet så uppfanns det ett flertal olika saker som förändrade stickningen som man då kände till den. Bland annat kom blixtlåset och maskinstickningen.

Den första aviga maskan kommer från ett gravfynd. Det kom från ett par strumpor från graven tillhörande Eleonora de Toledo, en spansk politiker och hertiginna från 1500 - talet. I graven bar hon ett par röda silkesstrumpor. Man fann även ett av de första exemplen på mönsterstickad spets.^[3]

Att sticka kläder till krig har pågått i Sverige sedan Stormaktstiden för ungefär 350 år sedan. I Halland så skapade kvinnor en stickningsindustri som försåg svenska soldater med stickade plagg som bland annat strumpor och andra varma plagg. Kvinnorna i Höks Härad i Laholms kommun skapade en nyetablerad grupp som träffades och stickade. Framförallt stickade de strumpor till armén. De stickade strumporna gav mindre skoskav än de sydda strumporna i vadmal som de bar innan. På grund av att garnisonen fanns i Halland under tidsperioden och även fortfarande idag så skapades det en stor klädindustri i länet. Familjen Durell erbjöd sig därför att skapa ett förlag som skulle dela ut råa material till enskilda personer och hushåll som sedan skulle distribueras av Wallens säteri.^[4]

Det är inte bara i Sverige som stickning har använts under krig. Under det Amerikanska Inbördeskriget^[5] så stickades det även mycket till soldater. I sin dagbok från 1861 så skriver Mary Chestnut "I do not know when I have seen a woman without knitting in her hand”. Att sticka ansågs vara ett sätt som kvinnor kunde visa patriotism samtidigt som hon stannade inom den inhemska sfären.

Under kriget så var insamlingen av stickade plagg framförallt hanterat på en lokal nivå. Tidningar gick ut med att var delstat så bör det skapas grupper och institutioner som skulle samla ihop de stickade plaggen. The Daily Richmond Enquirer skrev "that in every county, and every community, societies should be formed at once, which suggestion is meeting with hearty response". Tidningar fortsatte göra reklam för att sticka till soldater genom att skapa en romantiserad bild av de möjligheter som kom genom att sticka plagg till de unga männen.

I boken My Story of the War^[6] från 1888 av Mary A. Livermore som jobbade i en av uppsamlingscenterna så skriver hon "Another Mammoth sized packning-case tas opened, and here were folded in blessings and messages of love with almost every garment". Hon fortsatte med "Large packages of socks, carefully folded in the same box, contained each a note, beautifully written, and signed with the name and address of the writers. They were as various as the authors."

Då många av dessa lappar besvarades och ibland ledde till livslånga vänskaper så var det inte ofta det ledde till romans.

I oktober 1861 så lade Scientific America ut ett mönster på sockor. I moderna mönster så finns det information om saker som stickstorlek, stickfasthet och garnstorlek, det gjorde det inte i mönster från denna tiden. Det fanns ingen fast storleksguide på storlekar på stickor och ingen lista för olika tjocklekar på garn. I mönster från Scientific America stod det endast "Get large needles and coarse yarn; cast on 78 stitches, and knit the leg ten inches before setting the heel." Där är inga instruktioner som beskriver hur man stickar benet och inga instruktioner på hur man stickar hälen, den svåraste delen på sockan.

Detta bör visa på större generell kunskap angåande stickning men det visade sig att så var det inte. I The Charleston Murcury från 1861 så stod det "The formation of some of the socka which they have produced does not indicate an exact knowledge of human anatomy. I saw one last evening which was intended for the foot of the entire Southern Confederacy. From its size, I judged it would make a rather loose fit.

Under Första Världskriget så plockade man upp sina stickor igen då regeringar gick ut med en massa propaganda och kallade för stickade plagg åt soldater. I skillnad från det Amerikanska Inbördeskriget så skulle de stickade plaggen nu skickas över hela länder, ibland till och med över hela kontinenter.

Även i skillnad från det Amerikanska Inbördeskriget så hanterades insamlingen av stickade plagg på mer storskalig nivå. Det hanterades nu av röda korset, grundat i 1863 i Geneva, Schweiz. Det Röda Korset kom till USA med Clara Barton 1881 och till Kanada 1896. Det var dem som hade hand om all samordning av stickade plagg och även distributionen av garn och fibrer till stadierna innan plagg var skapade.

Under Första Världskriget var det inte bara kvinnorna som stickade. Det finns exempel på barn som stickar i skolan, brandmän som stickar under pauser, tågkonduktörer som stickar mellan tågens avgångar, scouter och fångar som stickar i fängelse.^[7]

Under Första Världskriget så hade det vita huset en flock med 48 får som vandrade runt på husets gräsmatta. Under 1918 så gavs det ut två omgångar ull till var delstat som sedan auktionerades bort. Mängden pengar som samlades in var 5823 dollar som sedan donerades till det Röda Korset.

Under Första Världskriget så är det estimerat att amerikanska volontärer spenderade ungefär 2 000 000 timmar; ungefär 230 år på att sticka till soldater. Då kriget tog slut så är det estimerat att man i USA använt 20 411 656,65 kg ull och sammanlagt tillverkat 22 miljoner plagg till soldater.^[8]

Ännu en gång så blev stickning en patriotisk besatthet för framförallt kvinnor. Den 24 november 1941 i den populära amerikanska tidningen Life ut med citatet "To the great American question ‘What can I do to help the war effort? the commonest answer yet found is ‘Knit.’"

Redan innan Japans attack på Pearl Harbour 7 December 1941 så stickade amerikanerna. Då stickades det vårdpaket till London-bor kallade "Bundles for Britain". De stickades för att hjälpa människorna i ett ockuperat London. Flera andra kommittéer skapades under den här perioden som till exempel American-French War Relief, Finnish Relief, Polish Women’s Relief Committee och A Bit For Belgium.^[9]

I tidningen Time 20 Juli 1940 så skrivs det "The men hardly have time to grab their guns before their wives and sweethearts grab their needles and yarn".

Stickning och spionage har varit ihopkopplade sedan det Amerikanska Frihetskriget, vad vi vet. I boken A Guide to Codes and Signals från 1942 så står det "Spies have been known to work code messages into knitting, embroidery, hooked rugs, etc". Det är en form av stenografi, ett sätt att gömma meddelanden fysiskt som till exempel att gömma morsekod på kort eller att digitalt gömma en bild med en annan.

Att gömma det i stickning kan göras genom att gömma aviga maskor bland rader av räta för att dölja meddelanden i stickningen. På så sett skapar man mönster i morse kod som det otränade ögat endast ser som små misstag i stickningen.

En av de första kända spionerna är Molly "Old Mom" Ridley. Hon var en av de många spionera som spionerade åt George Washington. Hon ägde ett värdshus i en ockuperad del av USA under kriget. Det var hennes jobb att bland annat servera mat åt de brittiska soldaterna. Då hon serverade dem mat så snappade hon upp olika konversationer och dessa skrev hon sedan ner på en liten papperslapp. Papperslappen virade hon sedan runt en sten som hon sedan virade ett garnnystan runt. Då nystanet såg klart ut så satte hon sig på en klippa utanför världshuset och stickade strumpor. Under tiden hon stickade så tappade hon mystiskt garnet ner för klippan där en av Washingtons soldater red förbi och plockade upp lappen.

Om inte det är häftigt nog så var strumporna hon stickade till rebellarmén. Bara det var brott nog för att dödas under kriget.^[10]

En annan kvinnlig känd spion är Phyllis Latour Doyle, en brittisk spion som spionerade på tyska soldater under Andra Världskriget. Hon jobbade att Special Operations Executive under 1941 till 1944. Hon fallskärmshoppare ner i ett ockuperat Normandie 1944 och gestaltade sig som en trevlig, hjälpsam och fattig ung flicka som reste mellan de tyska kamperna och sålde tvål. Då hon spenderade tid med de tyska soldaterna så snappade hon upp konversation som hon sedan översatte till kod och knöt på ett silkessnöre. "I always carried knitting because my codes were on a piece of silk - I had about 200 which I could use. When I used a code I would just pinprick it to indicate it had gone. I wrapped the piece of silk around a knitting needle and put it in a flat shoelace which I used to tie my hair up." Detta sade hon till New Zealand Army News I 2009.

"I remember being taken to the station and a female soldier made us take our clothes off to see if we were hiding anything. She was looking suspiciously at my hair so I just pulled my lace off and shook my head. That seemed to satisfy her. I tied my hair back up with the lace - it was a nerve wracking moment."

Hon var ansvarig för att 135 hemliga meddelanden hamnade i brittiska händer under kriget. Hennes meddelanden hjälpte brittik intelligens planera inför D-dagen.^[11]